Ang. gårdagens kamphundsattack på arb.kamratens hund Laja, så kan jag nu fylla i ?-tecknena. Först och främst var det hela förstås VÄLDIGT otäckt, MEN kan glädjas att det gick förhållandevis BRA, kunde ju så att säga slutat väldigt mycket värre ! Att kamphundsäg. sa att hunden aaaaldriiiig betätt sig så tidigare hjälper ju föga. Laja var inte alls speciellt chockad och blev inte alls nersövd, utan fick lite lugnande inför rakning av panna och runt ena ögat. Fick antibiotika och fick ligga kvar ett par timmar innan Betty kunde hämta hem henne. När jag frågade Betty, om hon trodde att Lajas ”psyke” skulle påverkas av händelsen, svarade hon med att hon konstaterade att Laja kanske inte är fullt så ”vek” som hon trott – kanske mer rädd (?) avvaktade/reserverad mot människor, vilket ju är en viss skillnad. Så skönt för både Laja & Betty att det hela gick så bra. Om den andra hunden avlivades eller ej, förtäljer inte historien …. än !
Idag har mina tankar mest kretsat kring vad min arbetskamrats hund Laja, en försiktig liten finsk lapphund, råkade ut för vid lunchtid. Men tar det från början.
Jag var som vanligt hemma hos Özet på lunchen. Vi tog oss en timmes promenad längst Kåsjöns strandkant i den underbara vårsolen. Nu ligger det bara några enstaka snöhögar och isskorpor kvar på de mest skuggiga ställena. Jag balanserade på bottenfrusna tuvor och kunde ta mig någorlunda torrskodd över sankmarken i början, för att sen fortsätta längst strandkanten. Isen ligger fortfarande på sjön, hade bara lossat en liten bit längst strandkanten. Det var lite ”småläskigt”, då Özet var nyfiken på en del saker som låg på isen. Han ville gärna ut och kolla. Får rysningar när jag tänker hur det skulle gå om han skulle hamna under isen … Huh ! Han fick gå kopplad vissa stäckor. Özet var väldigt fascinerad av isens ”rasslande” och vadade ut för att undersöka och framförallt SMAKA.
När jag återkom till jobbet, fick jag höra att Laja hade blivit överfallen och svårt (?) skadad av någon form av kamphund (stl?). Hunden hade slitit sig ifrån sin husse och hade helt omotiverat kastat sig över Laja och slitit tag om hennes huvud. Någon förbipasserande hade sprungit fram och lyft upp kamphunden i bakbenen och lyckades på så sätt få den att släppa. Hussen hade nämligen ytterligare en hund(kamp) att hålla orning på. Det blev förstås polisanmälan och veterinärbesök, där Laja tydligen sövdes ner pga chock. Antar att det blir mer information imorgon, då jag ännu inte har pratat med henne personligen, där av ?-tecknena. Alltå, mer rapport kommer.
PS ! Har en NY blogg på G. Denna är ju sååååååååå tungarbetad ! Den NYA heter fulltoz.blogspot.com
Tis. 30 april
Jag var sen från jobbet och inte nog med det, det var enorma köer på vägen hem. Med andan i halsen ”fiskade” jag upp Özet, samtidigt som jag bytte jacka och öste ner nygjord (av Tommy) ungsbakad blodpudding i en påse och en banan till mig själv, för att kasta mig ut på motorvägen i högsta speed till kvällens näst sista lydnadskurs.
Några minuter försenad lämnade jag en JÄTTELEDSEN och högljutt protesterade Özet i en av träburarna. Inte det mest optimala att efter allt flängande, lämna honom så där. Tyckte riktigt synd om honom.
Väl inne i hallen hade första ekipaget (Agneta&Filippa) redan börjat. Och efter ytterligare ett ekipage (…… ?&Tindra) var det vår tur. När jag hämtade Özet, darrade han som ett asplöv och ”hyperventilerade”, men blev förstås överlycklig när jag kom. Snutten !
Vi ”studsade” in i hallen. Özet flåsandes, stressad och ”övertänd” efter burvistelsen. Men överraskande snabbt varvade han ner för att focusera på mig inför vår första genomgång.
INGÅNGAR. Jag berättade hur jag uppfattade vår pågående träning, nämligen att det går bra så länge godiset finns i handen. Men när jag försöker utesluta godiset i handen så blir sättande snett.
- Hhummm, jag får se hur du gör, sa Git !
- Visst, så här gör vi !
- OK, men belöna INTE när han hoppar/klänger mot dig samtidigt som han vänder, även om han sen sätter sig bra. Gör om !
- Nähä, Jaha !
- Sådärja, det var bättre ! Gör om ! Men du – tjoa och tjimma INTE efter att du har gett ”det gör vi om”-kommandot, för då blir ju signalen att han får beröm för det felaktiga beteendet, att det blir roligare att göra fel än att göra rätt.
- Aha, jag fattar ! Kom nu så kör vi Özet !
- Nu blev det jättebra ! Men gör om ett par gånger, för att se att det inte var en engångsföreteelse.
- OK, ”perfekt” ! Gör nu utan godiset i handen.
- Visst ! Ja, kolla så det blev – han satte sig ju jättesnett, sa jag frustrerat !!!
- Aha ! Det ser jag ju direkt, vad som felas !
- ???
- Jo, hur enkelt som helst. Du gör ju inte samma handrörelse – du svänger ut med handen lite, därav det snea sättandet !
- VA ? Gör jag ?
- Mmmmm ! Gör om ! Gör precis på samma sätt som om du hade godiset i handen ! Viktigt att han känner igen sig vid upprepningarna !
- Ja ja, kom nu så kör vi igen, Özet !
- Ja, där ser du – så enkelt var det !
- !!!!!!!!!!!!!!! Ja, tydligen ! Skratt !
Och vi upprepade ytterligare några gånger, med samma goda resultat och nöjde oss med det.
Jag satte Özet i buren igen. Stackars liten, han blev så ledsen och näst intill ”förtvivlad”, ville inte alls gå in i buren, men var dock lite tystare (gnyende) när jag lämnade honom och gick. Men, åhhh vad det skar i hjärtat.
Sedan tittade jag på de andra, tills det åter var Özets & min tur. Jag gick och hämtade honom en liten stund innan, för jag ville att han skulle få en chans att lugna ner sig och även ta ut honom för en liten kissepause.
När vi sen stod utanför burarna och väntade, innan det blev vår tur, så AVLADE jag ett löfte till Özet – nämligen, att jag ALDRIG mer ska låta honom sitta i dom där träburarna.
ALDRIG mer Özet, jag lovar ……..
LIGGANDE. Jag berättade även här hur jag uppfattade hur vår träning gick. Att liggandet gick utmärkt. Han lägger/slänger sig snabbt ner när jag står FRAMFÖR honom, men när jag placerar mig vid sidan av honom, tappar han tempot, lägger sig aningen långsammare. Varför, undrade jag förstås ?
- OK, låt oss se !
– Visst ! och jag visade.
– Ja, det var ju alldeles utmärkt. Från Özets sida, iallafall ! HAN gjorde vad han skulle, MEN vad gjorde DU ?
– Ja, vad gjorde jag ? Inte vet jag !
– Jo, du ryckte till med kroppen samtidigt som du kommenderade !
– Ojdå !!!!
– Mmm … gör nu om det och TÄNK nu på att stå HELT stilla.
– Ska försöka !
– Njae, nu ryckte du INTE med kroppen, MEN därimot gjorde du en liiiten knyck med huvudet.
– VA ? Gjorde jag ?
– Gör om det en gång till !
– Whops ! Hhumm ! Özet satt nu kvar utan att göra en antydan till liggande.
- Ja, där ser du ! Som jag misstänkte, han lägger sig mer på din huvudknyckning än på kommandot ! Det är säkert därför han lägger sig långsammare när du har stått vid sidan av honom. Därifrån ser han helt enkelt inte ditt huvudknyck lika tydligt.
- Aha – jag förstår !
- Bra ! Nu gör vi så här – du ställer dig på knä framför Özet, för att komma närmare honom och på så vis göra det lättare för honom att förstå. KONCENTRERA dig nu på att var HELT stilla. Och OM han inte lägger sig på kommandot – gör då en liten huvudknyck MEN säg INGET då !
Tisdag 26 mars
Till skillnad från igår var dagens lunchpromenad i Paradiset (ja, området heter faktiskt så) helt odramatisk, men inte mindre härlig för det. Med en helt underbart lydig hund, ingen ”dynga” idag inte ! Under promenadens gång, fattade jag beslutet att promenaden fick mynna ut i 2 timmar istället för 1 timme. Jag beslutade mig för att skippa jympan för att jobba en extra timme istället, det är en sån här dag värd. Att man sen slapp konfronteras med idiotkärringen (ö-känd i hela Partille) med den hemska dobbermannen gjorde ju inte dan sämre. Såg nämligen hennes bil på p-platsen när vi återvänt till bilen.
Måndag 25 mars
Våra apporteringsövningar, som vi alltid brukar göra längst våra promenader, lät denna gången vänta på sig , vilket var lite förbryllande för min lilla tollarhjärna !!! Men därimot lät matte mig hämta snörbollen långt ute i snön vid upprepade tillfällen. Ibland kastade hon ut den, men i början placerade hon ut den och passade då på att ”gôra” den i snön. Varje gång jag kom in till henne för att överlämna, tog hon i snöret mellan fingertopparna, som om hon trodde hon skulle bränna sig eller nåt och ”ljudade” tyst (men jag hörde minsann) uschhhhh & blääää ! Nä Özet, JAG tycker inte det är lika mysigt med skit och skitdoft/lukt/odör som du, förstår du ! Va ? Inte ? Men nu har du nog ”rensat” det värsta i käften, så nu ska jag bara försöka ”tvätta” av bollen i snön, för att kunna lägga den i jackfickan. Sådärja, kom nu din lille skithund, så fortsätter vi. Absolut, here I come ! Åsså gick vi vidare.
Rätt som det var, sa matte förtjust - Åhh titta Özet, en citronfjäril ! Var var var var … VAD … är det för nåt ? Åhh, är det den DÄÄÄR lilla grejen som flyger DÄÄÄR borta … HÄÄÄR är den matte ! Åhh, vart tog den vägen ? Borta – bara så där ? Åhh det ÄR verkligen vår nu Özet ! Ja, jag kände verkligen att det var nåt speciellt med den här promenaden …
Vårdagjämning (lördag 21 mars)
Hade planerat att komma iväg någorlunda tidigt, så jag kunde ta en lite ”sväng” i grusgropområdet innan kursen började. Men tiden gick och vi kom iväg så sent att vi kom fram samtidigt som alla andra.
Snön hade smält på den tidigare plogade ”träningsplanen” och markytan var torr på de flesta ställen. Och snart började solen tränga igenom den lite disiga himlen och det såg ut att bli en underbar förmiddag.
Efter genomgång av dagens upplägg ….
…. började vi med att värma upp hundarna. Jag körde lite jaktfotsträn., med hjälp av snörbollen.
Helt plötsligt blev vi överrumplade av en dummy som kom vinande ! ”Någon med mig skämta aprillo” ? När jag lyfte blicken stod Titti där med ett brett grin. Och när jag i nästa ögonblick vände mig om, upptäckte jag att även de andra drabbades av denna störning. Özet stannade förstås upp och gjorde en ansats till att försöka nå dummyn, men blev hejdad av mig.
Nästa stadgeövning, bestod av att alla stod i en ring. Efter att alla slängde var sin dummy in i mitten, lämnade vi våra hundar för att hämta och återta vår position brevid hundarna. Inga problem för någon.
Medan vi fortfarande stod kvar i cirkel, gick vi med lösa hundar, zick-zack mellan varandra. Gick helt OK, även om Özet försökte ”hälsa” på några av de andra hundarna. Undrar hur länge till man behöver godis som munta ? Det är ju även vad vi praktiserar vid våra hundmöten i vardagen ! Svårt att annars kunna tygla en hypersocial Özet … men det går bättre och bättre …
Sen gjorde vi ”korridor”-inkallning. Först utan ”störning” – bara en enkel inkallning. Sen försvårades inkalln. med att Regina kastade en dummy precis innan vi kallade in och Titti stod beredd att ta upp dummyn, ifall hundarna skulle försöka att ta dummyn istället för att komma direkt. Resultaten var minst sagt varierande. MEN Özet därimot, gjorde inkallningen perfekt – kom direkt till mig – ingen ansats till att försöka ta dummyn.
Özet höll sig faktiskt både TYST och LUGN nästan hela tiden, under den passiva delen av både zick-zackövn. och inkallningen.
Efter fikapausen tränade vi på stoppsignal. Jag & Özet gick undan en bit och tränade. Försökte lägga ut en godis, som ”dragplåster”, som Özet skulle springa ut till. När han var på väg till godiset skulle jag blåsa och han skulle då förhoppningsvis stanna och jag därefter kasta belöningen/snörleksaken. MEN han struntade i godiset, så jag fick ”lossa” honom från mig med ett vanligt ”varsågod”. Övningen gick bra, dags att börja tänka på att förlänga dröjandet ännumer, innan jag kastar iväg belöningen.
Sen tränade vi dirigering. Özet skötte sig utmärkt. Jag med !!! Det tyckte även Titti, som hade spanat in oss i smyg. Fick tips och goda råd av henne, bl.a. hade jag inte fattat att jag först kunde köra med ena armen och sen förflytta mig (oss) till ett nytt område, för att där dirigera med andra armen.
Sen provade vi att apportera duva. Gick INTE bra, då han SLITER i fågeln hela tiden. Och gör han inte det, så lyckas han hitta ett litet ”sår” i fågeln, som han riktigt TRYCKER in sin nos i. Fick, av Regina, tipset att sätta gummiband runt fågeln, för att han inte ska bli så frestad av vingarna som fälls ut när han ”svingar” fågeln – nej, skämtar bara … riktigt sååå illa är det inte …
Vi avslutade vi med jaktfot, där vi körde med snörbollen som dragning. Körde alla möjliga varianter. Gick förbi – gick runt – vände helt om – osv. Özet var verkligen jätteduktig.
Med Salem Al Fakir och Keep on walking, på högsta volym var vi, Özet’s miniteam, åter på väg till Alfa hundcentrum och tävlingslydnadskursen, nu för 4:e gången. Var på strålade humör och väldigt förväntansfull. Var lite ”överraskad” över mig själv. Tänk att jag kunde vara så ”cool”, trots att vi inte hunnit träna särskilt mycket alls de senaste veckorna. Efter ett grunnande hit och dit på vilka moment jag skulle ”ta upp”, kom jag till slut fram till att det nog skulle passa bra att Git tog sig en ”titt” på ”FOT” och ”POSITION” – momenten.
Anade att vi denna gången bara skulle hinna med ett moment, eftersom vi skulle byta startordningen denna gången, då det var några (2 st) som inte hann med båda sina moment vid förra kurstillfället. Beslöt därför att vi skulle börja med ”FOT”-kommandot.
Efter ankomsten och efter att vi hade hejat på varandra gick vi in mot ”mellanhallen”, men satte först hundarna i burarna. Özet hann med att lyfta på benet mot väggen bakom min rygg, medan jag öppnade burdörren. Svårt att var hundpojk bland så mycket dofter. Så det var bara att hämta trasor och vatten&”piss off” och börja torka.
Väl inne i hallen blev det den startordningen som vi kom överens om förra gången, så jag hämtade in Özet som tredje hund. Jag höll mig till den ”ursprungliga” planen och körde FOT/(ögon)KONTAKT. Berättade att jag hade låtit mig påverkas lite av Agnetas ”svårighet” sen sist, nämligen att få med sig Filippa, som ju satt ”fastnaglad” kvar i startposition, när Agneta började röra sig framåt. Jag sa att jag var ”rädd att Özet oxå skulle ”fastna” i sittandet, när det var dax för oss att avancera från startpositionen, till att börja förflyttandet framåt. Men skulle inte alls bekymra mig för det. Skulle INTE låta mig påverkas av andras ”bekymmer”.
- Kommer inte bli några såna problem med Özet – tro mig, sa Git (hoppas hon har rätt)
- Nej, nu kör vi – nu vill jag titta hur det funkar med ögonkontaken, fortsatte hon.
- Visst – ska bli. Sagt och gjort och det fungerade hur bra som helst.
- Det där var ju JÄTTEBRA. ALLA gångerna
- Men han är ju så lätt störd – så fort nåt händer runt honom, vänder han bort huvudet och kollar ett kort ögonblick, innan han åter tittar på mig (efter en liten ”tillsägelse” från mig) , sa jag. Kom själv (just i det ögonblicket) på att jag har dröjt för länge, innan han fått belöningen (klart att han inte klarar störningen då).
- Aha ! Nej det är ju klart, det funkar ju inte, sa Git. – OK, då försöker vi med att lägga in en liten liten störning. Jag (Git) tar ett steg och du är snabb med belöningen, om han fortsätter att ha focus på dig. Om det funkar tar jag två steg osv.
- OK – jag förstår.
HERREGUD ! Det gick ju hur bra som helst ! Det slutade med att Git kunde gå över nästan HELA hallen utan att Özet tog bort blicken från mig. Åh, vad jag kände mig nöjd med lille ÖZ.
- OK ! Nu gör vi det svårare … jag kommer nu förflytta mig på samma sätt, men från andra hållet. Vi kör ett steg i taget, för att sen se om jag kan gå över nästan HELA hallen igen.
- JÄTTEBRA, men nu får vi nog pausa här …
Och jag gick nöjd och belåten till burarna, med Özet glatt svassande bredvid mig och återvände strax därpå in till de övriga i hallen igen och fick förstås ytterligare en massa nyttiga tips i vanlig ordning undertiden de andras moment gicks igenom. Det blev alltså bara ett moments genomgång för vår del denna gången.
Under hemfärden tänkte jag på snöfria torra ytor att kunna träna på.
HALLÅ VÅREN du får gärna sätta fart nu !
Nu har de senaste kurserna duggat tätt. Tävlingslydnadens gång 3 avverkade vi i tisdags.
Började med APPORT. Vi visade att vi hade avancerat från ”bytesövningen”. La apportbocken (hårdplast) framför Özet och sa varsågod och fick tillbaka i handen. Skulle fortsätta som jag gjorde, men även lägga ut flera olika apporter. Förstärk berömmet ännumer – lite ”rappare” så det blir lite mer action – när han greppar direkt och inte slår med tassen/tassarna mot apporten.
Det andra momentet vi utförde var HOPP ÖVER HINDER (ha ha – vad annars?). Berättade om Özets lilla missöde i somras när han var liten, då han fastnade med lille snoppen och varken kom fram eller bak. Hur rädd han blev efter det, men att rädslan gick över efter några upprepade försök senare.
Vi hade tränat helt OK, men skulle stå lite längre ifrån. Git tyckte jag skulle ha med ”brukstänket” redan nu – behöver lite längre ansats då, eftersom brukshoppet är högre. Använd samma avstånd i bägge tävl.formerna. Vidare, att jag skulle tänka på att jag & Özet bör/ska ha ska ha samma avstånd på var sin sida av hindret.
Vi gjorde hopp från bägge hållen – det ena när Özet satt kvar och jag gick över på andra sidan. Det andra när jag ”skickade/sände” honom – med ”hoppkommando” över hindret till Git som stod med belöningen. Provade både leksak och ”targetplatta” med godis på. Fortsätt att träna ”ingången” separat och sätt till den när den sitter riktigt bra.
Sedan var kursen slut, då vi var ”full” kurs vid detta tillfället, blev det lite ojämn tid för varje ekipage. Özet & jag fick dock den tid vi behövde, även om apporteringen inte tog särskilt lång tid.
Så har det varit jaktkurs – Sön. 28febr. – igen, gång 2.
I ett mycket råkallt väder började vi med lite ”försnack”, med bl.a. genomgång av dagens upplägg. Jag satte Özet vänligt men bestämt, på filten mellan mina ben och där satt han, hör och häpna HELA tiden tyst och lugnt. Undrade DÅ om det var en engångsföreteelse, men det visade sig att han även vid fikapausen lite senare, låg/satt på samma lugna sätt.
I första övningen gick vi i serpentiner/zick-zack mellan varandra – först med koppel, sen utan. Första varvet MED koppel gick helt OK. Men andra varvet UTAN koppel gick sämre. Özet, som varken brydde sig om snörbollen eller godiset, smet i väg nästan med än gång och ”avancerade” snabbt till alla ryggsäckarna ett stycke därifrån. Titti kom ”galopperande” för att rädda sin ”viltväska”, samtidigt som jag fick upp min burk med godis (köttbullar o korv), vilket gjorde susen, för DÅ lyckades jag få med mig honom. Och med burken i ”högsta hugg” fortsatte vi serpentingåendet där vi slutade (började!!!) och det gick så bra, som om vi aldrig gjort annat. Tyckte mig höra ett litet ”sus” från våra kurskamrater. Tänk vad med en liten burk man kan göra !
Sedan blev det STADGEövningar. Vi alla stod i en ring medan instruktörerna kastade dummys kors och tvärs framför hundarna. Sedan fick vi förare var sin dummy, som vi alla (inte på en gång) kastade in i mitten. Till slut låg alla dummys i en ”hög” i mitten. Därefter gick var och en av oss och hämtade var sin dummy, medan hundarna satt kvar. ALLA hundarna var jätteduktiga – alla satt kvar. Sedan gjorde vi om det, men nu skulle vi hämta den dummyn som låg längst bort, vilket gick lika bra som första gången.
Efter stadgan, gjorde vi INKALLNING (jaktinkalln.) med visselpipa. Alla ekipage stod på rad och inkallningen skedde utmed det uppställda ”ledet”. Inkallningarna gick bra, även om några var ivriga och ”tjuvade”. Dock ej Özet, som skötte sig utmärkt.
Nästa övningar skedde i två uppdelade grupper – varav den ena gruppen provade närsök (Titti) och den andra gruppens hundar skulle leta efter ”nergrävd” (Regina) dummy i snön.
Vi började i Reginas grupp först. Regina gömde/tryckte ner en dummy (vit) i snön – sen slängde hon en dummy som Özet kollade in (markerade). Jag&Özet vände oss om undertiden Renate tog upp den slängda dummyn. Sen återgick vi till utgångsläget och jag skickade iväg honom. Första gången råkade Özet trampa på dummyn så han tryckte ner den ännu mer, men han cirkulerade HELA tiden runt där den låg. Han hittade den tillslut och fick gräva lite för att få fram den. Alla fick göra övningen 3 ggr. Den sista gjorde vi med lite längre avstånd.
Sen bytte grupperna – vår grupp över till ”Tittis sida”. Titti förklarade idén/vitsen med NÄRSÖKsignalen (korta pulserande). Sedan gjorde vi några övningar. Duttade med dummyn i snön – tryckte sen ner den efter några dutt – fortsatte med handen några ggr efter att dummyn hade tryckts ner. Skickade Özet, som hittade den och gjorde en finfin överlämning. Upprepade övningen, med samma resultat. Jag var riktigt nöjd med honom, han skötte sig så bra i bägge övningarna.
Efter fikapausen, körde vi igång med en jaktfotsövning, vilken jag missuppfattade först. Det blev mer ”förbudsträning” i början för vår del, men efter ett tag när jag släppte mitt focus från Özet, fattade även jag vad det hela igentligen gick ut på. Gick jaktfot längst en sträcka med konor, där det även fanns utplacerade skålar med godis, som skulle agera focus framåt och belöning.
Efter en stund fick vi som avslutning känna på fågel – denna gången bl.a. en and. Medan en del hundar försiktigt nosade på anden – nosade Özet bara nån sekund, innan han tog ett ”grabbatag” om anden, så Titti fick hindra honom att perforera den.
Sedan blev det att vänta ”tålmodigt” på vår tur, vilket inte var det mest självklara för mister Öz. Men efter ”lång” väntan (allt är relativt) var det äntligen vår tur. Titti och jag kom överrens att hon skulle agera ”surkärring” ifall Özet skulle slita för mkt i anden och jag skulle vara den roliga och locka och uppmuntra. Satte på linan, satte honom brevid mig, skickade ut honom. Han greppade anden, började ”bita och ha sig” – ”surkärringen” agerade och Özet blev så paff att släppte anden – jag ”peppade” honom att han skulle ta den igen och lyckades därefter med lite om och men, locka in honom till mig. Även om det kanske inte var så ”stiligt”, så kom han ju trots allt in med anden.
Och med anden färskt i minnet, var det slut för idag – tack för idag !
Zzzzzz … köttbullar … zzzzz … and … zzzzz … blodpudding … zzzz …